Långsammast

I lördags sprang jag mitt första lopp sedan midnattsloppet förra sommaren. Midnattsloppet, där jag sprang hyfsat snabbt (i ösregnet), men där jag fick stanna och stretcha ut min höft någon km innan målgång.
Faktiskt är det så att jag inte sprungit så lite sedan jag började springa för sex år sedan som jag gjort detta år. Och mest har jag harvat kring femman. Som mest dryga sex km någon enstaka gång. Ingen mil sedan september förra året - ja just det, själva midnattsloppet.

Samtidigt som sonen och jag sprang lördagens Skanörsmilen så satsade maken på halvmaran (två varv runt nästan samma bana).
Sonen pinnade på bra och jag sa åt honom att lämna mig vid ca 5 km. Då kände jag dels att det gick för fort men även att det började spänna i höften. Sedermera kunde jag springa men var tvingad att stanna tre gånger för att stretcha ut (för att avlasta det begynnande löparknät).

Nå, hur gick det till slut?

Jo, för sonen gick det bra. Han slog sitt personbästa med 1 (!) sekund (55:13) och själv kom jag i mål två minuter senare.
Det är bara att acceptera. Jag är nu definitivt långsammast i familjen!